Paprika
En av världens mest kända paprika-fotografer är amerikanen Edward Weston (t ex denna). Weston är också, bland annat, känd för fotografier av nakna kvinnor och sin toalettstol. Enligt Susan Sontag (On Photography) var det Weston, André Kertesz och Bill Brandt som gjorde nakenfotografi rumsrent.
Weston fotograferade nakna kvinnor som möbler, lite som Robert Mapplethorpe (nyligen på Fotografiska) långt senare fotograferar snoppar som slokande liljeblomster. Ungraren Kertész gjorde en serie fotografier av nakna modeller reflekterade genom två skrattspeglar han kommit över i Paris; Distorsions. Lika genialiskt som Weston är tråkig, tycker jag. Brandt fotograferade surrealistiska scener; mörka, lite skrämmande. Nakenporträtten var ju bara en liten del av dessa tre fotografers digra produktion av bland annat landskap, gatumiljöer och porträtt. Men viktiga för fotokonstens utveckling, tydligen.
Nakenfotografi är komplicerat. Det kan väcka människors uppmärksamhet och känslor på så många olika sätt; nyfikenhet, anstötlighet, fascination, kränkthet, längtan, äckel med mera. Motiven löper stor risk att sexualiseras i betraktarens ögon, om det nu är avsikten eller ej. För den som har lite fantasi kan för övrigt vilket bildmotiv som helst bära sexuella undertoner.
(D40, 55 mm, f/5.6, 1/13 s)
Stilleben III
Jag tycker att man ska köpa så mycket fotoböcker som man har råd med. Det hjälper en att bli en bättre fotograf. Men när pengarna eller upplagorna är slut är det enkelt att få tag på alla möjliga böcker på annat sätt. På bilden, bakom glasäpplet, ligger uppslagen en stor biografi om och med André Kertész bilder och liv. I högen bakom ett par av Micke Bergs böcker (Naxos svarta nätter; Småmänniskor, med texter av Tina Messing), Tina Enghoffs Possible relatives och en liten bok med bilder av Henri Cartier-Bresson. Och så en bok om Mondrian, men han var ju ingen fotograf. Alla har jag lånat på det lilla förortsbiblioteket i Kista. I Stockholms stad kostar det 10 kronor per bok att beställa från vilket som helst av Stockholms eller landets övriga bibliotek. Då finns det inga ursäkter att inte lära sig och låta sig inspireras.
Boken om ungraren André Kertész är som guld. Kompositioner och exponeringar som är Fotografi med stort F, för mig. Stillsama, humanistiska skildringar av miljöer från Budapest, Paris och New York från mellankrigstiden och långt framåt. Dokumentär fotografi, besläktad med Cartier-Bresson men kanske med lite mindre av ”decisive moment”. Känns som att här finns rottrådar till en del av t ex Strömholms och Micke Bergs dokumentära bilder. En centraleuropé som är en av fotografihistoriens verkligt stora.
Fotografiet ovan är konverterat till svartvitt i efterbehandlingen och taget med stativ.
(300 mm, f/22, 1/1.3 s)
Stillbilder
Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.
Josef Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.
Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.
—-
Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.
Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.
Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.
_______
Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.
(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)
