Talltita

I decennierna kring förra sekelskiftet genomgick den fotografiska tekniken en stark utveckling med nya material och metoder för exponering och mångfaldigande. Under samma tid växte en rörelse fram som kallas piktorialism. De professionella fotograferna utnyttjade fotografins möjlighet att exakt återskapa världen med skarpa och tydligt återgivna bilder. Piktorialismen däremot drevs av amatörfotografer som vill etablera fotografin som en erkänd konstart (vilket inte var någon självklarhet). Det gjorde man bland annat genom att tillämpa stilgrepp som efterliknade den målade konsten. Särskilt den samtida impressionismen. Uppmjukad skärpa och kopiering med kvalité som påminde om målade tavlor, var några av metoderna. Uttrycket och estetiken var viktigare än innehållet. Svensken Oscar Rejlander var för övrigt en av föregångarna i fotokonstens utveckling.

I senaste avsnittet - förhoppningsvis inte det sista – av Bildradion gör Göran Segeholm iakttagelsen att en nypiktoralistisk stil har vunnit mark inom fotojournalistiken, så till den milda grad att Sveriges och världens finaste fotojournalistiska priser gått till just den typen av fotografier under senare år. Då frågar man sig förstås hur det står till inom fågelfotografin – en gren av naturfotografin.

Jag följer regelbundet några naturfotografers bloggar och har fastnat för några fågelbilder som solklart pekar i en nypiktoralistisk riktning; Först ut är En helt vanlig björktrast… av Terje Hellesø. Den handlar för mig inte alls om björktrasten utan om en resa in i ett ambvivalent ljus, mellan parallella världar av dröm och verklighet/himmel och jord. Jag får en känsla av att det är en släkting till den bibliska duvan som kommer bärandes med hoppet.

Peter Jonssons Koltrast, är kanske på väg ut ur mörkret, men jag känner snarare att den är på väg att omslutas av mörkret. Ändå är den rak i sin hållning. Med lugn och utan rädsla, ja nästan nyfiken förväntan i den uppåtriktade blicken. Inte handlar det om någon koltrast, om jag får säga vad jag tänker, utan om existentella frågor. Livet och döden, kanske. Slutligen, Mats Anderssons Fågeln vid vattnet. Den här gången talas det inte ens om vad det är för en fågel. Det ser ut för mig som om den för ett samtal med sig själv, eller med något på himlen. Eller står den vid ett vatten? Den ser gammal ut och har många historier att berätta ur det förgångna. Det är i alla fall vad jag tror.

Så nog finns det en stark nypiktorialism inom fågelfotografin och naturfotografin. Men är den ledande, som inom fotojournalistiken? Sveriges mest kände fågelfotograf just nu är väl Brutus Östling. Hans knivskarpa bilder är inte piktoralistiska. De är i högsta grad sakliga och realistiska. De säger något om fåglarna han avbildar. Ja, betydligt mer än det mänskliga ögat klarar av att uppfatta. – Det är ju så här ett vingslag tätt över vattenytan egentligen ser ut. Vi möter fåglarnas blick och ser in i deras djurögon. Varje art och individ är tydligt särskiljd från mängden. Östlings fotografier berättar för oss om fåglarna. Piktoralisten berättar för oss om människorna - och det om något är väl konst?

Inom fågelfotografin och naturfotografin uppfattar jag att det i alla fall är realismen som leder just nu, som vinner priser och uppmärksamhet. De här naturfotografernas skapande är förstås betydligt större än de här utvalda bilderna och min tolkning högst personlig; se själv deras verk i bloggar och böcker.

Min egen bild ovan är ett försök att ta ett realistiskt fotografi av en talltita. Ja, det är en återupprepning av den här bilden från 2008. Jag har bytt brännvidd från 135 mm till lite ljusstarkare 50 mm,  och flyttat stativet en aning närmare fågelbordet. Jag ligger i ”gömsle” bakom en snövall ett tiotal meter bort mot andra sidan med en fjärrutlösare. I bakgrunden skymtar den gamla rian, åkrarna och skogsbrynet. 5 mars på förmiddagen, Koposenperä by i Norra Österbotten.

(50 mm, f/1.8, 1/2500 s)

11 mars 2010 | Kategorier: Kärsämäki | Tags: Fåglar, Fotografi, Konst, Vinter | 2 Kommentarer »