Stillbilder
Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.
Josef Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.
Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.
—-
Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.
Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.
Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.
_______
Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.
(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)
Staroměstské náměstí
Gamla stans torg i Prag 19 mars. Vårsolen faller in mellan husen och valven och ritar vackra diagonaler på de dekorerade fasadernas bleka färger. Men det märker ingen, för nu slår det astronomiska uret elva och små mekaniska apostlar ska röra sig framför urtavlan, precis som de gör varje hel timme året om.
Tjeckiens mest kända fotograf är troligen den enarmade Josef Sudek (1896-1976). Han fick uppleva Tjeckoslovakiens tillkomst som egen nation 1918 och mycket annat. Det finns ett galleri i den bostad där han tillbringade sina sista decennier. Det ligger ett stenkast ovanför Pragborgen och består av enbart en hall och ett litet rum där några av hans klassiska stilleben och porträttfotografier hänger på väggarna.
Bokhandlaren i Anagram bookshop tipsar om tre andra, modernare tjeckiska fotografer: Ivan Pinkava, Václav Jirásek och Josef Koudelka. Koudelka tog de välbekanta bilderna från Sovjets invasion under Pragvåren, bilder som smugglades ut och publicerades under pseudonym. Han blev senare medlem i kollektivet Magnum Photos.
Fotografiskt intresserade kan jag också rekommendera butiken Centrum FotoŠkoda på Vodičkova 37 mellan Vaclavplatsen och floden Moldau. Där finns inte bara ett rikt utbud av film, papper och tillbehör, utan också monografier över tjeckiska och internationellt kända fotokonstnärer och annan litteratur. Och mängder av vintagekameror och optik för Nikon, Leica, Praktica med mera.
Det här får bli det sista inlägget från Prag för den här gången, men jag har några hyggliga bilder kvar som dyker upp vid senare tillfällen. Imorgon blir det något helt annat på bloggen.
(55 mm, f/8, 1/160 s)
