Äpplen
They are a proof that something was there and no longer is. Like a stain. And the stillness of them is boggling. You can turn away but when you come back they’ll still be there looking at you.
Diane Arbus, 1971
Citatet ovan är en bra sammanfattning av del II av Roland Barthes Camera Lucida (1980). En bok om vad som är fotografiets essens i förhållande till andra konstformer. Åtminstone så som jag förstod den engelska översättningen (Vintage 2000). Den första delen skulle jag sammanfatta ungefär att fotografiet har den egenskapen att det kan fånga aspekter, detaljer, av verkligheten som kan starkt beröra oss (”punctum”), men på ett mycket personligt plan, och helt utan samband med bildskaparens, fotografen avsikt (”studium”). Mitt ”punctum” är inte ditt ”punctum” o s v. Så som jag förstod det; och jag tappade bort mig i varannan mening.
(D300, 24 mm)
Lisette Model är försvunnen
Stockholms stadsbiblioteks enda fristående verk med Lisette Models fotografier är registrerat som ”försvunnet”. Om ni har sett det vänligen återbörda omgående.
Men Daido, Diane, Nan och Bill finns kvar, och många fler. De flesta verkar bo på Bibliotek Plattan i Kulturhuset, men jag får dem hemkörda till Kista-biblioteket för en tia. Böcker som är fantastiska, lärorika, inspirerande, omskakande och omöjliga eller dyrköpta att få tag på annars.
(D40, 24 mm, f/2.8, 1/2000 s)
En plats i ljuset II
Fotografi betyder ljusskrift och att fotografera betyder att skriva med ljuset. Och precis som med bokstäver och ord kan man skriva så olika med ljuset. En del skriver romaner. Andra skriver detaljerade faktaböcker. I sin bok Min plats i ljuset (2005, 1:a upplagan) skriver Terje Hellesø poesi. Ja, jag måste kalla bilderna för poem, för de är skrivna med omsorgsfullt utvalda ord och liksom flätade till rader och strofer. Det gäller de flesta av de 435 bilderna (inklusive omslaget). De är sinnrikt formulerade, och berättar inte hela sin historia omedelbart. De fångar blicken snabbt, men blir aldrig lästa till slut. Berättelser som kan läsas olika, från olika håll med olika ögon. Inte på grund av otydlighet och undflyende utan på grund av djup och komplexitet. Några av dem griper mig hårt av melankoli, ljus eller sorg; hårt så att det riktigt känns i bröstet.
Boken har 288 sidor inklusive bildförteckning, på 150 g Multiart Silk, ett papper som väl återger färger, toner och detaljer. Varje sida har yta stor ungefär som en A4 och bortsett från textavsnitten är bilderna för det mesta ordnade i grupper om 3-5 per uppslag, på vit bakgrund. Bilderna varierar i storlek på uppslagen och sidornas vita marginaler är smala. Det ger lite känslan av att titta i ett fotoalbum. Många av bilderna skulle lätt förtjäna en egen plats på en större yta, men den layout som Terje valt ger också ett samspel när varje enskild bild speglas mot sina grannar. Jag upplever hursomhelst att formen kräver en del koncentration vid läsningen, vilket missgynnar den som snabbt försöker bläddra sig igenom boken.
Boken är grovt indelad i 6 cykler; ”Möten” – Första mötet; Andra mötet o s v. Varje ”Möte” inleds med en dikt och följs av några kapitel som innehåller ett par sidor text och fotografier samlade kring kapitlets tema – Ljusets spel; Inte bara sten; Min vän haren, för att ta några exempel. Tematiken upplever jag inte som särskilt strikt, utan mer som en ledstång. Många av bilderna skulle kunnat hamna i ett annat kapitel än de gjort. Dikterna och texterna är skrivna av Terje Hellesø själv och jag upplever dem som mycket personliga. De ger ytterligare djup och dimension till bilderna. Även om det inte framgår tydligt så spänner fotografierna säkert över en tidsrymd på många år. De är tagna på flera platser i Sverige men också i Norge, på Island och på Irland. Fotograferade med småbildsfilm, digitalt och i något fall med hålkamera. Det finns nog ingen brännvid som är utelämnad.
Terje Hellesø är en naturfotograf och bilderna i boken har övervägande naturen som motiv. En mindre andel har spår, eller snarare lämningar, av människor och deras boningar, och med ett undantag – ett självporträtt från Öland – finns ingen människa med på något av fotografierna. Motiven och perspektiven spänner annars över närbilder på insekter och växter, fåglar, vilda däggdjur, landskap med ängar, kust, skog, himlar, fjäll och sjöar. Alla årstider. Knivskarpt, oskärpa, konkret, abstrakt, vidvinklat, hoptryckt med en som det verkar oändlig kreativitet i uttrycksmedlen; komposition, form, färg, ljus, utsnitt, fokus, rörelse, struktur etc. Just det sista; kreativiteten och rikedomen i uttryck, binder märkligt nog samman de många bilderna.
Jag har mycket tid kvar att ägna åt boken innan den är färdigläst, och den är svår att sammanfatta i sin mångfald; men jag går in på några av de enskilda fotografierna som gjort särskilt intryck, som ett axplock av innehållet. På sidan 6 bilden ”Oxarárfoss”, från Þingvellir på Island. En mörkt monokrom bild med karga, skarpt huggna berg i ett öde landskap under ett mörkt skiftande molntäcke. Forsen rinner mellan klippor från bildens högra sida utför en brant i vänsterkant, med rörelseoskärpa. Min blick läser bilden mot forsens strömriktning och ger mig en stark känsla av kamp i en omvärld där man förgäves får söka efter medkännande, hopp och ljus.
På sidan 16 landar en smålom på en skogssjö i ett svagt gryningsljus. Även denna bild är monokrom med ett kalt skogsparti som i en disig bakgrund speglar sig i vattnet. Vattnet stänker bakom lommens stjärt och dess huvud och vingar är lyfta över ytan. Den vänstra vingen bildar en skarpt skuren båge strax över huvudet som återspeglas i vattnet och skapar en symmetrisk figur. Det ger en skulptural känsla, som ett standar med en dubbelörn som fällts i vattnet.
På sidan 40 en närbild av en tranbärsblomma i vänster nederkant, som med ljusrosa hätta och en sirlig snabel hovsamt bugar sig för solens ljus som genom något oskarpt och abstrakt, likt en varelse, reser sig högt ur bildens motsatta sida. På sidan 57 ännu en närbild vars hela centrum upptas av ett sileshår, i vars huvud vätskedroppar bryter ljuset som en glittrande diamantkrona mot en mjuk gryningsdimma.
På sidan 142 en droppe i nedre delen av ett grässtrå som skär diagonalt genom bilden och ackompanjeras av stora, runda ljusreflexer och svaga silhuetter av andra strån som lutar sig emot. Essentiell form och ljus. På sidan 191 svävar ett par svanar majestätiskt över skogsbeklädda åsar och dalgångar, till synes hand i hand. Som två av sagans bröder, dömda att ikläda sig svanhamn var natt.
På sidan 225, slutligen, ”Guldharen” Krisse. Kanske en bild som mer än någon annan känns som Terje Hellesøs signatur. En hares silhuett i profil där den böjer sig mot ängens klöver med solen gömd bakom sin kropp, borta vid horisonten. En bild med stark känsla av närhet, samhörighet och trygghet.
Min plats i ljuset är inte bara en bok med fotografier. Det är en bok som berättar om en fotograf och hans budskap; Naturen är större än människan. En stens livsspann är längre än en mansålder, ja längre än en arts existens på jorden. Vi människor förirrar oss i vår egen skapelses samhälle där konsumtion, prestige och en jakt på något som vi inte själva vet vad det är, för oss bort från naturen som är grunden för vår tillfälliga existens. Nej, vi borde i stället söka oss till det naturen har att erbjuda oss i form av skönhet, värme, liv, mystik och kraft. Och bejaka dess invånare istället för att bekriga dem. Det är inget religiöst hokus pokus i detta, men mycket starka känslor. Ja, det är min tolkning efter att ha läst boken, bloggtexter och samtal med Terje i samband med en kurs i somras. Med sin fotografi och sina texter vill han föra Naturens talan och hjälpa oss andra att se och möta den.
Jag har läst Terje Hellesøs två andra böcker; Naturen som fotomotiv och Året. Jag har följt hans blogg under lång tid och håller honom för en fotograf i toppklass. Ändå blev jag överraskad av den här boken. Den innehåller fotografisk bildkonst som överträffar det jag redan sett, i form av kreativt och konstnärligt uttryck och estetiska värden. Och det gäller den absoluta merparten av de hundratals bilderna i boken! En mycket personlig bok med omfattning av ett livsverk. En bok med fotografier som berör mig, svårbeskrivligt, på samma sätt som poesi kan göra.
Också kulturministern har numera ett exemplar av Min plats i ljuset. Kul för henne och jag rekommenderar att skaffa ett eget för inspiration och stora bildupplevelser under lång tid.
—
Bilden ovan är tagen 28 april klockan åtta på kvällen i Stockholm. Terje, sittandes på platsen vid ljuset, tar en paus i sin föreläsning om fotografering av vilda däggdjur. Beskuren i efterhand och upplättade skuggor i efterbehandlingen.
(55 mm, f/5.6, 1/10 s, ISO 800)
Ansikten
I onsdags läste jag Tina Messings Händelser vid ratten (2008) på omväxlande tunnelbanetåg och buss (var annars) till och från jobbet. Andra passagerare må ha varit en smula letargiska, men jag satt med ett stort leende och småskrattade för mig själv. Det finns några böcker som fått mig att ensamt skratta i offentliga miljöer, såsom Jerome K Jeromes Three Men in a Boat (Tre män i en båt). Messings bok hör nu också dit, med en rad halsbrytande betraktelser från livet som bussförare. Det finns också en lite allvarligare, filosofisk ton i en del av texterna också; men aldrig för allvarlig. Stilen påminner om Slas, tycker jag, fast rappare.
På köpet fick jag fotoboken En bussförares ögonblick (Trafiknostalgiska förlaget & Spårvägsmuséet 2010). Eller det var tvärtom. En bok med fotografier tagna med uniformen på från Stockholms gatuliv. Bra, levande och igenkännande dokumentär fotografi av det samtida Stockholm. Jag tänker just så när jag tittar på dem; inte alls på att bilderna skulle ha någon särskild koppling till bussförandet. Men i urvalet av motiv, perspektiv (lite uppifrån) och tidpunkter ser man ändå att det inte är någon vanlig flanerande gatufotograf som arbetat. Det blir också intressanta effekter med backspegelns (bussförarens bästa vän) reflektion i halva bilden, eller melerade bussfönster som ett filter. En inspirerande blandning av abstrakt och konkret, människor och miljöer i färg, som fungerar väl trots det enkla trycket. Rekommenderas.
Bilden ovan är tagen från tunnelbanans perrong högt över marken 24 augusti vid niotiden.
(48 mm, f/7.1, 1/80 s)
Röd slända II
Med sin fotografiska debutbok Årstiderna (2009) utforskar Mats Andersson konstnärliga uttryck med naturen som fotomotiv. Titeln är delvis missvisande, för den som väntar sig dokumentära bilder av en plats under ett år – inte helt ovanligt koncept inom natur- och landskapsfotografi. Årstiderna får sägas syfta på den del av världen som föds, lever och dör i starkt beroende av ljusets och klimatets skiftningar under ett år; just naturen.
Boken är indelad i avsnitt, där bilderna grupperats tematiskt, om än ganska löst. Den håller hög kvalitet i material och tryck och har en väl utförd formgivning och typografi som låter bilderna tala ostört. Bokens papper är klimatkompenserat. Rent allmänt upplever jag sidorna och bilderna behagliga att se på, både innehållsmässigt och i utförandet. Varje avsnitt inleds med en kortfattad text skriven av David Söderlind. Mats Andersson har själv skrivit förordet i boken där han kort berättar om sig själv och bakgrunden till att han gjort boken.
Jag ska i det följande beskriva lite av bokens innehåll, såsom jag upplever det. Den första avdelningen ”Det lilla i det stora” innehåller många exempel på hur ett huvudmotiv kan isoleras och lyftas fram med hjälp av bland annat komposition, ljus och skärpedjup. Naturen, som är fylld av abstrakta, oregelbundna eller fraktala former och linjer, är inte enkel att organisera. Mats Andersson gör det utomordentligt med både abstrakta och konkreta motiv. För mig är den fotografiska tekniken inspirerande. Den lilla ljuspunkten på sidan 22 till exempel, är spektakulär i sin intighet. I det här avsnittet är Mats Andersson något inne i den traditionella naturbildens område, men i resten av boken lämnar han den allt längre bakom sig.
”Drömmarnas skogar” innehåller miljöbilder, ofta utan ett tydligt huvudmotiv, som skildras med en piktoralistisk stil på gränsen till det abstrakta. Snabba penseldrag med djupa färger som öppnar stora rum för fantasin att utforska. Maneret drivs vidare i de följande avsnitten; ”Naturens figurer” där abstraktionerna tar sig former, ofta i de starka symboler som utgörs av ett ansikte – tre cirklar för ögon och mun; ”Naturen som konst” där abstraktionerna renodlas till starka färger, ljus och enkla former, med litet för hjärnan att hänga upp sig på i form av igenkännande linjer eller mönster; och det avslutande ”Trollskogarna”, där Mats Andersson besjälar naturen och underblåser de myter och sagor som utspelar sig i skogens och fantasins skummiga dälder.
Jag tror att Årstiderna är en bok som är värdefull för de flesta som är intresserade av natur och naturfotografi, men framförallt är det en bok som kräver och belönar den som har fantasi, öppna sinnen och nyfikenhet, och som tar sig tiden att vandra i bokens fotografier. Om det är något jag saknar i boken så är det starkare personlig närvaro från fotografen. Den söker sin uppmärksamhet i bilderna, men är svår för mig att läsa ut. Texterna är alltför allmänt hållna för att ge vägledning och är ju inte skrivna av fotografen själv (förutom förordet). Jag skulle bättre vilja förstå fotografens inre drivkrafter, för då tror jag att bilderna skulle få än starkare röster.
Jag följer Mats Anderssons blogg regelbundet där han framstår som driven att experimentera och tänja på (natur)fotografins uttryck. Mats är en inspirerande och utåtriktad bloggare som också gärna delar ut uppmuntran och uppskattning till mig och andra fotografer. Jag är mycket nöjd med att jag har hans första bok. Om några år kommer det att vara värdefullt att kunna se hur Mats Anderssons fotografiska konstnärsskap har utvecklats, med bakgrund till de spännande riktningar som hans debutbok drar upp.
—
Fotografiet ovan, på den röda sländan, har inget med blogginlägget i övrigt att göra. Det är taget 1 augusti 14:06, i en helt annan del av Småland, än den där Mats Andersson har sin boplats.
(200 mm, f/18, 1/500 s)
Stilleben III
Jag tycker att man ska köpa så mycket fotoböcker som man har råd med. Det hjälper en att bli en bättre fotograf. Men när pengarna eller upplagorna är slut är det enkelt att få tag på alla möjliga böcker på annat sätt. På bilden, bakom glasäpplet, ligger uppslagen en stor biografi om och med André Kertész bilder och liv. I högen bakom ett par av Micke Bergs böcker (Naxos svarta nätter; Småmänniskor, med texter av Tina Messing), Tina Enghoffs Possible relatives och en liten bok med bilder av Henri Cartier-Bresson. Och så en bok om Mondrian, men han var ju ingen fotograf. Alla har jag lånat på det lilla förortsbiblioteket i Kista. I Stockholms stad kostar det 10 kronor per bok att beställa från vilket som helst av Stockholms eller landets övriga bibliotek. Då finns det inga ursäkter att inte lära sig och låta sig inspireras.
Boken om ungraren André Kertész är som guld. Kompositioner och exponeringar som är Fotografi med stort F, för mig. Stillsama, humanistiska skildringar av miljöer från Budapest, Paris och New York från mellankrigstiden och långt framåt. Dokumentär fotografi, besläktad med Cartier-Bresson men kanske med lite mindre av ”decisive moment”. Känns som att här finns rottrådar till en del av t ex Strömholms och Micke Bergs dokumentära bilder. En centraleuropé som är en av fotografihistoriens verkligt stora.
Fotografiet ovan är konverterat till svartvitt i efterbehandlingen och taget med stativ.
(300 mm, f/22, 1/1.3 s)
Stillbilder
Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.
Josef Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.
Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.
—-
Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.
Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.
Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.
_______
Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.
(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)
Fragment IV
Har just läst igenom out of a time / från en tid av Tina Enghoff, Journal förlag, Stockholm 1999. En serie svartvita bilder, utan text, på temat barndomen. Bilderna känns hårt kopierade med skarpa kontraster som får delar av motiven att försvinna i mörker. Många är softade eller med kort skärpedjup/oskärpa och snäva utsnitt som hugger av motivet. Kompositioner som leder blicken ut ur bilden. Allt detta tillsammans tvingar och uppmuntrar mig som betraktare att arbeta med bilderna och skapa sammanhanget och tolkningen i mitt eget huvud. Därmed blir min egna erfarenheter en större del av bildupplevelsen.
Motiven drar mig till barndomen, såsom fotografen tänkt; märkligheter, hemskheter, terräng att betvinga och beleka, detaljer som fantasin gör levande, ensamhet och påtvingade möten. En vackert formgiven bok som jag rekommenderar och bilder som jag tycker liknar något jag själv arbetar med att åstadkomma. Inspirerande.
__________________
Bilden ovan är arrangerad.
(50 mm, f/2.5, 1/80 s)
Ramslök
Jag sitter just nu med en sk…t-dator och långsam modemförbindelse. Det gör att jag dels har det knepigt med att ta fram bilder och att uppdatera bloggen, dels har jag svårt att besöka mina favoritbloggar som finns här i listan till höger. I övrigt är det toppen.
Sommar betyder tid att läsa fotoböcker koncentrerat, som jag annars har svårt att hitta ro för. Jag har just plöjt två böcker av Micke Berg (se blogglänk till höger), Fotograferna och Retro. Intressant bland annat om svensk fotografi under 70-talet och framåt, och om honom själv. Rekommenderas. Många starka bilder som berör mig och talar till mig. Återkommer med fler bokupplevelser och kanske även någon djupare recension.
Kamerarörelse i detta fotografi av vissnad ramslök på Kinnekulle, 8 juli vid åttatiden på kvällen.
(50 mm, f/7.1, 1/5 s)
Rastvila
Människor i motivet gör ofta en stark berättelse. En människas ansikte och ögon kan vara en berättelse i sig; om livet, känslor och erfarenheter. Att ta bilder på andra människor är en utmaning för mig. Jag har stor respekt för vad andra tänker och tycker (eller för deras integritet) och är inte särskilt utåtriktad själv. Miljöer och djur är på det sättet så mycket enklare att närma sig.
Ett sätt att arbeta med människor i motivet är att använda sig själv som människan, att ta självporträtt. Ingen behöver frågas om lov och det ger stor möjlighet till kontroll. Men man måste lämna ut en del av sig själv, istället för någon annan känd eller okänd. Här är i alla fall tre fotografer att inspireras av, som använder sig själva som motiv:
Severus Tenenbaums (pseudonym) självporträtt, bland annat återgivna i egna boken Suspended (fotoboxen Suspended Emotions), känns kontrollerade, färgstarka och spelade – stereotyper som hon själv uttryckt det. Malin Hellesøs självporträtt framstår som okontrollerade och äkta – handlar om henne själv. De är ofta svartvita, ibland näst intill abstrakta. Arno Rafael Minkkinen, slutligen, är en finsk-amerikansk fotograf som gjort självporträtt till en egen konstart. Han lägger sin egen nakna kropp till motiv som annars saknar större originalitet; porträtt, naturfotografier och stadsmiljöer. Jag gör ingen djupare analys, men dessa tre fotografer tar självporträtt som för mig är starka berättelser. Och samtidigt får de mig att fundera på hur mycket av de själva som egentligen finns i bilderna, och hur mycket som är påhittat. I blogglistan till höger finns länkar till Tenenbaums och Hellesøs bloggar med fler självporträtt mm.
Fotografiet ovan har inget med dessa tre fotografer att göra. Det är inget självporträtt. Kvinnan på bilden är mig obekant. Liksom hunden. Fotograferat i trakten av Kinnekulle vid femtiden på eftermiddagen 21 maj 2009. Beskuret.
(31 mm, f/10, 1/200 s)
20 berättelser
Berätta inte för någon, Kartago Förlag, är en slags fotografisk antologi utförd som ett projekt inom ramen för den bildjournalistiska utbildningen vid Nordens fotoskola 2005. Jag fick den i julklapp av min hustru, och det var en bra julklapp.
20 fotografer presenterar varsin berättelse med ursprung i Slovenien. Varje berättelse består av text och en serie bilder. Ömsom redovisande och sakliga, ömsom lyriska till språk och format. De handlar om platser och människor. Vanliga människor i vanliga samhällen i Slovenien. Men som framträder som speciella människor genom fotografernas respektfullhet och uttryck. De handlar om Erik och Rok i det nedläggningsdrabbade brukssamhället Jesnice; skådespelerskan Mirel Knez; punkarna Darjan och Dusan; långtradarchauffören Istok Jeza; färjkarlen Leibar Ignac; sockersjuka Rozi och många andra som texterna stannar till vid, eller kort passerar förbi.
Trots att 20 individer var och en gjort sin egen berättelse, med skilda stilgrepp i text och bild, känns boken märkligt väl sammanhållen. Något förenar, utöver det gemensamma uppdraget. För mig är det som om varje berättelse öppnar upp ett fönster mot en inre och yttre värld, och jag förstår att världarna är så mycket större och rikare än de fragment av text och fotografier som används för att skildra dem. Det får mig att vilja återvända på nytt till boken och försöka upptäcka mer, föreställa mig mer.
Fotograferna, i bokens kapitelordning:
Henrik Rosenqvist, Elis Hoffman, Kerstin Carlsson, David Bergström, Sofia Runarsdotter, Johan Bävman, David Magnusson, Emma Mattson, Amanda Protidou, Mona-Lisa Djerf, Carolina Byrmo, Hannah Modigh, Jenny Törnblom, Frida Ekman, Gunilla Sikström, Oskar Kullander, AnnaCarin Isaksson, Thomas Karlsson, Maja Atterstig och Nina Varumo.
Bokens förord är författat av Stefan F. Lindberg.
Jag har lagt länkar till de fotografer vars personliga hemsidor jag hittat och kunnat verifiera. Där hittar man såväl bilder från boken som många andra exempel från deras produktion. De flesta är idag etablerade fotografer i dagspress eller andra media. Några har också arbetat vidare med nya dokumentära och konstnärliga projekt. Boken kan beställas från förlaget eller en vanlig Internetbokhandel.
Fotografiet ovan har inget med boken att göra. Fotograferat i Helsingfors 4 juli 2009. Konverterat till svartvitt.
(45 mm, f/32, 1/100)
Vägfotografi
Bildradio istället för bilradio. Jag pratar om multijournalisten Göran Segeholms nya ljud-blogg där han en gång per vecka publicerar en podcast om fotografi. Jag är redan en trogen lyssnare och trots att programmen görs på begränsad tid håller såväl form som innehåll god nivå och det blir intressant att följa hur formatet utvecklas framöver. Innehållet är nog av intresse för de flesta som tar del av det moderna medieflödet, t ex om bildtrender och paparazzi. Stilen är bekant från Segeholms krönikor i Kamera & Bild eller hans bok Konsten att ta vinnande bilder, som förtjänar ett eget inlägg. För den som är intresserad av fotografi vinner bildradion stort över bilradion i morgontrafiken.
Fotografiet är taget på avfarten från Essingeleden till Södra länken på morgonen den 7 januari 2010, sett från passagerarsidan. Man kan i det här förminskade formatet möjligen ana blåljuset från den civila polisbilen framme i höger vägren.
(55 mm, f/5.6, 1/160 s, något beskuren och vinjetterad)
Verk
Jag lånade återigen boken Christer Strömholm (1986) från Kista biblioteks lilla samling. Boken innehåller ett urval fotografier tillsammans med essäer, artiklar och textfragment av densamme och ytterligare några andra författare. Framförallt vill jag läsa om Christer Strömholms (1918-2002) och Timo Sundbergs essä ”…att göra bilder. Om den fotografiska bildens djupa förankring i bildkonsten” som spårar fotografins rötter från grottmålningar och avslutas med några pekpinnar till det sena 1900-talets fotografer. Koncis och underhållande text med mycket värdefullt innehåll, tycker jag. Boken finns att beställa från det omstartade Kalejdoskop förlag.
Fotografiet ovan har inget med texten att göra.
(50 mm, f/2, 1/50 s, ISO 800)
Förebilder
Det finns mycket att inspireras av inom fotografin, bildkonsten i övrigt och själva livet. Jag har ingen topplista över förebilder, men en person som jag måste peka ut är naturfotografen och författaren Terje Hellesø. Sedan jag började arbeta för att utvecklas som fotograf för några år sedan har jag tagit del av Terjes böcker, krönikor och bilder. Jag har också följt hans blogg regelbundet, som jag tror är världens bästa blogg om naturfotografi. Jag har deltagit i några av hans ”utmaningar”, som gett bra övning men också varit personliga utmaningar att våga visa upp mina bilder för utomstående betraktare.
Just nu tittar jag igen i hans bok Året som är en samling av 365 bilder från 365 dagar. Året är en unik fotobok i sin stora mångfald av fotografiska uttryckssätt och motiv, utförda med den skicklighet man kan förvänta sig från en av Nordens viktigaste naturfotografer. När naturfotografin är som bäst handlar den, enligt min mening, om människan. I många av bilderna i Året ser jag mig själv, i mitt möte med naturen. Jag ser det ”allmännas” bild av naturen speglas mot bokens bilder. Och jag ser människan Terje Hellesø berätta om sig själv genom sina bilder.
Till alla som är intresserade av fotografi i allmänhet och naturfotografi i synnerhet vill jag starkt rekommendera Terje Hellesøs fotografier och författarskap.
Och så bilden. En skata fotograferad på nyårsafton 2009 sittandes på en talltopp i ett skogsbryn vid Järvafältet.
(200 mm, f/5.6, 1/200 s)
