International Photo Festival II
Natten som gick figurerade fotografen Anders Petersen i en av mina drömmar. I söndags figurerade han i min verklighet när jag deltog i en heldagsworkshop på fotofestivalen i Mullsjö. Workshopen var… omtumlande. Ja, det var väl mer som en intim föreläsning kring Petersens bilder, arbetssätt och fotografiska hemvist; sprängfylld med anekdoter och berättelser; avslutad med en granskning av deltagarnas fotografi. Det var viktigt för mig att få komma lite närmare en människa vars bilder gör ett så intensivt avtryck på mig varje gång jag ser dem. Att få möta den intensiva blicken. Ovanpå en känslosam upplevelse fick vi deltagare med oss metoder, förhållningssätt och en rik källa av fotografiska referenser att ösa ur. Och en del trösterika ord på vägen.
Efter workshopen gick jag en rask promenad kring Mullsjön för att få blod till tankarna. Jag stannade till vid några av planken längs sjön och fick se än fler starka bilder av Katja Tanhua och Bengt Jacobsson (se förra inlägget). Där fanns också sevärda bilder av Evelina Hedlund och Helena N Krig, två av de många engagerade volontärer som fick mig att känna mig verkligt välkommen till fotofestivalen.
Fotografiet ovan har inget med Mullsjö att göra. Det är en personlig bild av en gammal ladugårdsgavel på en plats där jag lekt mycket som barn. På bägge gavlarna finns, som ofta, en trekantig öppning som låter ladugårdssvalorna fritt flyga in och ut under sommaren. Men denna utväg/öppning är spärrad av några tunna brädbitar sedan många år tillbaka. Jag tror att det var min far som spikade upp dem, eftersom en och annan fågel valde att istället flyga mot en fönsterruta lite längre ned på gaveln; mot döden. Det är för övrigt en märklig slags skuldkänslor och sorg som döda fåglar kan ge upphov till.
Utan denna berättelse om av omsorg spärrade utvägar blir bilden lätt reducerad till en abstrakt geometrisk figur med perspektiv, skärpeövergångar, gråskala och struktur. I bästa fall kan man se något slags tecken i den. Bilden kan lika gärna vändas upp och ned. Och det är en annan, om än viktig, berättelse.
Jag har träffat flera andra fotografer på festivalen, på workshopen och på utställningarna, och fått höra deras berättelser om sina bilder; och det har varit en stor behållning. En människa är mycket intressantare än ett fotografi.
Tjärhovsgatan 44
I From Back Home (Peterson/Engström) finns ett fotografi av Anders Petersen, ett slags naturfotografi, med några söndertrasade tidskriftssidor utlagda på en bädd av tallbarr. Sidorna ser ut att vara från en porrtidning och man tänker kanske att några ungar har läst den i smyg i sitt gömställe ute i skogen. Sedan har de lämnats att förvittras av väder och vind. En bild bland de många som bygger upp helheten i Petersens berättelse.
Leif Claesson har arbetat med samma motiv, men han har gått mycket närmare. Närmare bildernas ansikten, och kanske närmare den som har använt bilderna. I utställningen Decomposed – Moral Statement hos Centrum för fotografi (mars 2011), visar Claesson upp en rad likartade färgfotografier i stort format. För mig var det en omskakning att få syn på dem. Jag skulle baklänges beskriva dem så här:
Färgstarka naturfotografier från skogsmark, sen höst eller tidig vår. Ljusbruna tallbarr och man kan nästan känna den söta lukten från nedbrytningen till fuktig mylla. Vackra fotografier om man så vill. Men det färgstarka är inte jorden och barren utan det underlag som på varje bild utgörs av en tidningssida, ett färgfotografi, som sugit i sig av fukt och jord. En naturlig del av en människonära natur. Bilderna är kvinnoansikten, i något fall med hals och en bit överkropp. Ansikten med poser och uttryck som från kommersiell estetik; nej det är pornografi. Och kvinnorna bå bilderna saknar ögon. Någon har skurit ut dem från sidan. Barr och jord kryper ur tomrummen. Bilderna ligger som stympade huvuden med utstuckna ögon, nere i marken.
Framlänges så är det det sista som blir det första reflexmässiga intrycket, för mig. En stark känsla av obehag och där sätter tankarna igång; vad är det här egentligen, vem och varför? Vad är fotografens avsikt och roll i detta? Och så vidare. Några av bilderna finns att se via länken ovan.
Leif Claesson tilldelades i veckan Stockholms stads hederspris inom fotografisk bildkonst – Lennart af Petersens-priset – av kommunstyrelsen.
(D300, 35-70 mm)
Planket
Jag tog mig hela vägen in till innerstaden och Vitabergsparken på Södermalm idag, för att bese fotoutställningen Planket. En rad kända eller för mig okända fotografer hade hängt upp bilder, ofta ett enstaka fotografi, som Micke Bergs tavla.
I särklass var Anders Petersens montage av kanske hundra svartvita fotografier (syns i bakgrunden ovan). Anslående som helhet och varje bild för sig. Bara det värt besöket och det som mycket gjorde besöket värt. En del bilder kände jag igen från boken och utställningen From back home, andra var nya för mig.
Sara Arnald hade två bilder i en fin diptyk, två porträtt (1 – 2) på bortriktade människor som reste tyst med varandra i tidens strömmar. Andra fotografer som intresserade mig särskilt och som jag ska kolla närmare på framöver var: Jonas Isfält, Andreas Sandberg, Jasmin Storch, Sofia Runarsdotter, Misha Pedan och Stefan Bladh. (Om någon länk skulle vara fel så posta en rättelse.)
Just som jag gett mig iväg hemåt öppnades skyarna över Södermalm. Jag undrar hur det gick med bilderna på planket?
Den översta bilden är beskuren i högerkant.
(35-70 mm)
Kvistar och löv
I torsdags var jag som sagt på Fotografiska i Stockholm, för första gången. Muséet öppnade för ungefär tre månader sedan och när jag är där ställer muséet ut fotografier av Lennart Nilsson, Vee Speers, Anders Petersen, Annie Leibovitz och Joel-Peter Witkin. Den sistnämnda lyckas jag dock missa på något sätt, var hängde de bilderna?
Lennart Nilsson, Ett barn blir till, har jag inga större förväntningar på. Inte för hans fotografi, men att det ska finnas särskilt mycket att uppleva av bilder som man sett så många gånger. Fotografiska har lyckats bra. Nilssons fotografier i mycket stort format, befriade från sitt vanliga undervisande sammanhang gör dem till något av de starkaste man kan se i färg. Det existentiella motiven med en ljussättning som associerar till bilder av universum och mycket starka, förenklade kompositioner ställer fram fotografierna i ett för mig nytt ljus.
Vee Speers, The Birthday Party, visas med en serie arrangerade bilder på allvarliga barn med kläder och attribut hämtade från vuxenvärlden. De flesta med bara ett barn som visas från benen och upp mot en obestämd ljus bakgrund som ger rymd runt barnet. Med vad jag uppfattar som någon slags mode-reklam-estetik. Ett mycket konsekvent genomfört projekt som väcker många frågor och tankar, och ger få svar. Men för mig når det kanske inte riktigt den där djupa beröringen.
Annie Leibovitz, A Photographer’s Life 1990-2005, innehåller bilder som är bekanta utan att jag tidigare besökt någon utställning eller läst någon bok med hennes bilder. Det gäller framförallt en del porträtt av kända amerikaner. Porträtten är verkligen bra. I allmänhet omges motiven av mycket rymd och det är ett djup i bilderna, även de som är tagna i studio. På många av bilderna noterar jag att någon liten detalj sticker in i kanten eller hörnet i förgrunden, som mycket bidrar till just djupkänslan. Rymden runt personerna som utgör motiv får dem att frigöras från de roller som man normalt ser dem i, vare sig de är filmstjärnor eller politiker. Märkligt mycket uttryck i varje porträtt.
De bilder som jag gillar bäst är ändå en mängd fotografier från Leibovitz privata sfär; livskamraten Susan Sontag, hennes barn och hennes föräldrar. Dessa är i litet format, ofta små serier av samma motiv, inramade med vit passpartou utanpå en vit bred ram som också det ger djup och leder in betraktaren i bilden. Min favorit är en av bilderna från serien Sarah (Cameron Leibovitz), Clifton Point, August 2004. I utställningen finns också en del dokumentära bilder från bland annat Sarajevo och Rwanda, varav en som gör så ont att betrakta att jag inte ens orkar tänka på den.
Anders Petersen, From Back Home, slutligen, har jag sett förut, utställda på Fotomässan i Älvsjö. Här är de dock monterade annorlunde, med flera väggar tapetserade horisontellt och vertikalt. Bilderna är fortfarande lika starka för mig men presentationen ger mig nya associationer. När jag står en bit bort och tar in alla bilder samtidigt kommer jag att tänka att de visar oss människor som de djur vi egentligen är. Bortom sociala koder och förställningar drivs vi av instinkter och känslor; sorg och kärlek, vrede och lust. Bilder av djur i sin natur. Djupt mänskliga bilder. Petersens och JH Engströms bok med samma titel är slutsåld och lärde mig att man inte ska dra ut på att köpa viktiga fotoböcker. Men i museishoppen fanns i alla fall några vykort från utställningen att ta med sig hem.
Att besöka Fotografiska i Stockholm är vad man på engelska kallar en no-brainer. Enkelt att ta sig dit till fots från slussen. Mycket fotografi och inspiration för lite pengar.
Bilden ovan har inget med Fotografiska att göra. Det är bara ett fotografi; taget bakom Pårydsparken 31 juli vid elvatiden.
(55 mm, f/13, 1/80 s)
Måndag morgon
Fotografiska öppnar i maj 2010 i Stora Tullhuset i Stockholm. Museets stiftelse Svensk Fotografisk Samling får för framtiden förvalta Anders Petersens del av utställningen From Back Home. Jag såg Petersens fotografier på Fotomässan i Stockholm i november som vid sidan av Marcus Bleasdales bilder från Kongo var den utställning som verkligen lämnade avtryck.
Fotografiet ovan från i morse har inget med texten att göra.
(55 mm, f/5.6, 1/2 s)
