Stillbilder
Josef Sudek (1896-1976) och Jan Reich (1942-2009) är två tjeckiska fotografer som arbetade långsamt. Med otympliga storformatskameror på stativ, och Sudek med bara en arm då han förlorade den andra i kriget. Jag har läst Josef Sudek, Still Lifes, Torst, Prag 2008 – en bok som ingår i en serie av böcker som tematiskt presenterar Sudeks arbeten – och Jan Reich, Torst, Prag 2009 – en översikt över Reichs arbeten 1958-2008.
Josef Sudeks stilleben innehåller ofta vattenfyllda glas placerade på en yta av trä med tydlig struktur, fotograferat med ljuset infallande från ett fönster. Ibland utgörs bakgrunden av fönstret. I bilderna förekommer också frukter, ägg, blommor och andra föremål från naturen eller hushållet. Alla är svartvita eller tonat monokroma, förmodligen beroende på papperskopians egenskaper. Innehållet i fotografierna säger mig inte särskilt mycket; jag kan inte tolka symboliken, om det ens finns någon. Några bilder förmedlar en stämning av stillhet och tid, patina och förvittring, medan andra förmedlar en stämning av köksbord och kvarlämningar av morgonens frukost.
Det är arbetet med ljuset, skuggor, strukturer, texturer, brytningar och speglingar som är den stora upplevelsen. Särskilt ett fotografi fastnar jag för. A stone and stoneware, 1955. En hylla eller ett golv belagt av sten. I bakgrunden en lätt vinklad skärm i papp eller ljus textil. Mitt i bildens nederkant ligger en vit sten, med en oregelbunden, rund form. Lite längre bak, just framför skärmen står ett mörkt, drejat krus. Ljuset faller dels med en strimma lågt från höger sida, stor nog för att täcka in stenen och måla den med alla nyanser från högdager till svart och rita dess skugga. Stenens lätta ytstruktur framträder i fältet mellan ljus och skugga. Det faller också ljus bakifrån mot skärmen, och där projiceras den lätta skuggan av två hängande skjortor. Kruset framför skärmen blänker från de olika ljusriktningarna; blänket avslöjar ytans glasyr och drejningsmönstret. Stenen och kruset stillhet och täthet kontrasterar de lätta skjortorna. Alla detaljer och ytor är skrivna i ljuset såsom bara kan göras i ett fotografi.
—-
Jan Reich är i någon mening Josef Sudeks efterföljare. Han har vid något tillfäller fått överta Sudeks kameror. Under hans liv motarbetas han av den socialistiska diktaturen på grund av sin familjs borgerliga ursprung och välstånd. Det gör att han får vänta länge på möjligheter till utbildning och istället hamnar på diverse arbeten i olika delar av Tjeckoslovakien. Hans tidigaste bildserie är från ett arbete med en cirkus. Men det är inte bilder från föreställningar, utan en rad arrangerade, stillsamma porträtt av cirkusens artister och medarbetare. Under en kort tids exil i Paris tar han gatufotografier, i mitt tycke de minst intressanta i boken. I en annan serie bilder från den böhmiska landsbygden, där han är bosatt under långa perioder, finns däremot några fantastiska fotografier av människor och interiörer i krogmiljö. De befintliga ljuset och halvskuggan, rökslingorna och de arbetande människornas ansikten och gester liknar inget jag sett tidigare.
Liksom Sudek har Reich en serie bilder från Prags stadskärna. De är befriade från människor. Detsamma gäller en sent gjord serie landskapsporträtt från Böhmen där han återvänt till utvalda platsar för att gör omsorgsfulla exponeringar av natur och byggnadsverk, i en romantisk stil med stark känsla för ljuset. Inga människor eller djur finns med på bilderna och de ger mig en känsla av en värld som dött och sakta förfaller. Reich har också en serie stilleben från 2000-talet, inte alla olika de som Sudek gjort långt tidigare.
Sudeks och Reichs bilder utgör en stark kontrast till modern fotografi. De knyter an till piktoralismen och målad konst långt före modernismen. Just därför tycker jag att de är uppfriskande och inspirerande i en tid där fotografin ofta ska präglas av rörelse, snabbhet och gränsöverskridande kompositioner och färger.
_______
Fotografier från Kinnekulle mot Vänern, samt en ladugård i Ljuder Socken, i juli.
(50 mm, f/5.6, 1/80 s; ? mm, f/?, 1/? s)
Ramslök II
Varifrån kommer ramslöken och vem är dess ledare? Jag beslöt att söka svaren på bägge frågorna och reste till Kinnekulle. Där fann jag en avskild, hemlig plats där en öppning i kalkstenslagren kommit fram i dagern. Jag säger inget mer, men bifogar detta bildbevis från den 8 juli dennes.
(50 mm, f/1.8, 1/15 s)
Ramslök
Jag sitter just nu med en sk…t-dator och långsam modemförbindelse. Det gör att jag dels har det knepigt med att ta fram bilder och att uppdatera bloggen, dels har jag svårt att besöka mina favoritbloggar som finns här i listan till höger. I övrigt är det toppen.
Sommar betyder tid att läsa fotoböcker koncentrerat, som jag annars har svårt att hitta ro för. Jag har just plöjt två böcker av Micke Berg (se blogglänk till höger), Fotograferna och Retro. Intressant bland annat om svensk fotografi under 70-talet och framåt, och om honom själv. Rekommenderas. Många starka bilder som berör mig och talar till mig. Återkommer med fler bokupplevelser och kanske även någon djupare recension.
Kamerarörelse i detta fotografi av vissnad ramslök på Kinnekulle, 8 juli vid åttatiden på kvällen.
(50 mm, f/7.1, 1/5 s)
Skogssallat
Skogssallat (Lactuca muralis), Kinnekulle 8 juli framåt fyra på eftermiddagen. Stativ.
(135 mm, f/4?, 1/100 s)
Träd
Detta har jag lärt mig
om träd -
att de som en gång
fallit,
kan ej tår, ej heller
hårt ord,
resa åter upp
_________________________________
Fotograferat på Kinnekulle 8 juli vid halvtre-tiden. Stativ.
(70 mm, f/29, 1/3 s; f/7.1, 1/200 s)
Rastvila
Människor i motivet gör ofta en stark berättelse. En människas ansikte och ögon kan vara en berättelse i sig; om livet, känslor och erfarenheter. Att ta bilder på andra människor är en utmaning för mig. Jag har stor respekt för vad andra tänker och tycker (eller för deras integritet) och är inte särskilt utåtriktad själv. Miljöer och djur är på det sättet så mycket enklare att närma sig.
Ett sätt att arbeta med människor i motivet är att använda sig själv som människan, att ta självporträtt. Ingen behöver frågas om lov och det ger stor möjlighet till kontroll. Men man måste lämna ut en del av sig själv, istället för någon annan känd eller okänd. Här är i alla fall tre fotografer att inspireras av, som använder sig själva som motiv:
Severus Tenenbaums (pseudonym) självporträtt, bland annat återgivna i egna boken Suspended (fotoboxen Suspended Emotions), känns kontrollerade, färgstarka och spelade – stereotyper som hon själv uttryckt det. Malin Hellesøs självporträtt framstår som okontrollerade och äkta – handlar om henne själv. De är ofta svartvita, ibland näst intill abstrakta. Arno Rafael Minkkinen, slutligen, är en finsk-amerikansk fotograf som gjort självporträtt till en egen konstart. Han lägger sin egen nakna kropp till motiv som annars saknar större originalitet; porträtt, naturfotografier och stadsmiljöer. Jag gör ingen djupare analys, men dessa tre fotografer tar självporträtt som för mig är starka berättelser. Och samtidigt får de mig att fundera på hur mycket av de själva som egentligen finns i bilderna, och hur mycket som är påhittat. I blogglistan till höger finns länkar till Tenenbaums och Hellesøs bloggar med fler självporträtt mm.
Fotografiet ovan har inget med dessa tre fotografer att göra. Det är inget självporträtt. Kvinnan på bilden är mig obekant. Liksom hunden. Fotograferat i trakten av Kinnekulle vid femtiden på eftermiddagen 21 maj 2009. Beskuret.
(31 mm, f/10, 1/200 s)
